Tänk om jag hade en liten apa

Tänk om jag hade en liten, liten apa
Ompa, ompa, fallerallerej
Tänk vad folket skulle stå och gapa
Ompa, ompa, fallerallerej

Inte på mig, men på min lilla apa
Ompa, ompa, fallerallerej
Nej, inte på mig, men på min lilla apa
Ompa, ompa, fallerallerej

Pronomen som utgångspunkt för arbete med det egna jag’et

Denna klassiska barnsång innehåller olika pronomen som man kan utforska tillsammans med barn i olika åldrar.
Jag, mig och min är pronomen som förekommer i denna sång och genom dessa finns det möjlighet att arbeta med det egna jag’et.

Exempel på arbete med det egna jag’et kan vara att observera sig i spegeln och sätta ord på det man ser med hela meningar.
– Vad ser du i spegeln?
– Jag ser min näsa!
– Jag ser mitt hår!
– Jag ser mig!

(Äldre barn kan utveckla sina svar med längre meningar.)

Att rita av sig själv med hjälp av en spegel kan också vara ett sätt att arbeta med det egna jag’et genom att sätta ord på det man ritar/har ritat.

Att berätta om sig själv kan vara en bra övning för många barn (och vuxna), det kan synliggöra det egna jag’et ur ett annat perspektiv. Att berätta något om eller beskriva andra är också en bra övning vilket är svårare än det låter.
Att beskriva hur någon ser ut är enklare än att beskriva en persons egenskaper. Om ni har en stund där ni samlas, passa då på att be barnen säga något bra om personen till höger/vänster.
Klassiska svar i början är – hen är snäll! – Hen har fin tröja! med mer.
Som vuxen kan du vara med i övningen och vägleda barnen genom att till exempel säga:

– Jag tycker att X är en bra kompis för att…
– Jag tycker att X är hjälpsam för att….

Genom att beskriva sig själv och andra finns potential att lära känna varandra på olika plan där styrkor, kunskaper, intressen med mer synliggörs.

Alla känner apan men apan känner ingen

Pronomen

pronomen är en ordklass. Det är ord, ofta korta, som man använder i stället för andra ord, vanligen substantiv. Om någon frågar: ”Var är pennan?” kan man svara: ”Den ligger på skrivbordet” i stället för ”pennan ligger på skrivbordet”.

När man talar om sig själv eller med eller om andra människor använder man personliga pronomen: jag, du, han, hon, vi, ni, de.

För att säga att någon har något använder vi possessiva pronomen: min, din, hans, hennes, sin, vår, er, deras.

Demonstrativa pronomen pekar ut någon eller något: den här, den där, denne, denna, detta, dessa.

Interrogativa pronomen inleder frågor: vem?, vilken?, vad?.

Relativa pronomen syftar tillbaka till något som tidigare är nämnt i samma mening. Det absolut vanligaste är som: hunden som skäller i huset, ringen som du gav mig, medlet som man tvättar bilen med.

Indefinita pronomen syftar inte på någon bestämd person eller sak. De är till exempel man, någon, någonting, ingen, ingenting, somliga, andra, alla, många, vem som helst, vad som helst.